Muffins memento mori
“När jag kom hem så luktade det nybakat, det var disk på alla möjliga ställen, slevar och slickepottar barrikaderade diskhon och kladdet från saftglasen lämnade små OS-ringar överallt.”
För de som missade latin-lektionerna i skolan så betyder öveskriften: muffins, kom ihåg att du skall dö.
Upptakten till det här inlägget är att jag har haft en dag fylld av aktiviteter som involverar barn. Rätt passande med tanke på mitt rätt barnsliga sinne.
Den psykologiska profil som oftast brukar vara applicerbar på musiker är det sk. ”Peter Pan-syndromet”, med andra ord: Varför växa upp och jobba på ICA varje dag, måndag till fredag när man kan stå på scen, leva gott på restaurangmat och bli dyrkad av de stora massorna? Tja, jag gick ju från att vara gräsklipparsäljare till att bli en dyrkad musiker. Hur som helst så verkar folk tydligen inte ha annat för sig än att hoppa ner i sängen när man i ekonomikrisens värsta tider måste snåla med värme och el.
Resultatet? Babybooooom..
Jag måste ändå villig erkänna att det har tagit mig ett par år (!) att finna mig i situationen och inse att oavsett hur mycket du stretar emot, hur mycket du slår dövörat till när släkten frågar för femtielfte gången om det inte är dags att skaffa barn snart, och framförallt hur mycket du förbannar folk med barnvagnar på bredd under stressade förhållanden i Nordstan så kommer du förr eller senare ändå att ha någon parvel i ditt knä som utan förbehåll dreglar ner hela dig med ett saligt leende på läpparna.
Nåväl. Tvärtemot Herr Pan’s enfald så förbehåller jag mig ändå rätten att växa upp under ett slags ”trial-and-error”-stadie där mina nära och kära vackert få gå först i föräldraskapets led och sedan berätta sina anekdoter om hur det var i början, vilken total förändring det var och hur man växer som människa när man blir pappa/mamma. Själv väljer jag ut de coola presenterna och står stolt som ”rock-farbror” i hörnet och rebelliskt ler när lillan öppnar sin nya rosa lavalampa och inte alls riktar någon uppmärksamhet till den nya boken hon fick i födelsedagspresent för 2 minuter sedan..
Så nu efter ett par års funderande på exakt hur vuxen man skall vara mot sina brorsbarn så har jag nu bakat hallonmuffins med min brorsdotter Nea. Vi har även blåst bubblor i saften så att det skvätte hejvilt överallt, vi har jäst i soffan och kollat på tecknat och när det började bli lite senare på kvällen så kurade vi ihop oss under en filt och myste vidare med Alice i Underlandet i skenet av tända ljus.
Och när hon sen blev hämtad kunde jag fortsätta ut i natten och kolla på ett par kära vänner som spelade på Kontiki.
När jag kom hem så luktade det nybakat, det var disk på alla möjliga ställen, slevar och slickepottar barrikaderade diskhon och kladdet från saftglasen lämnade små OS-ringar överallt.
Jag log för mig själv. Hellre den röran och ekot av barnskratt innanför väggarna än en hög med räkningar och skattepapper på köksbordet, nudeltallrikar i diskhon och de ständigt närvarande ringarna efter kaffekoppen på vardagsrumsbordet..
Den här gången suckade jag inte när jag städade. Inte heller förbannade jag mitt sinne för oordning. Jag skrattade bara lite lätt och sörjde inte ett enda av de uppätna muffinsen.
De dog för ett gott ändamål..
M
