And there was chaos, and it was good..
“Så jag skumpar nöjd runt i min svarta bil full av utrustning, ständigt på väg mot ännu ett ställe..”
Hur justerar man sitt liv till det bättre om man bara har en känsla av att något är fel, men man kan inte sätta fingret på vad det är?
Härom dagen insåg jag att det rullar på väldigt bra just nu. Efter en av de bästa somrarna någonsin så har telefonen gått varm med förslag om bokningar, erbjudanden om mer jobb än jag kan tacka ja till, men någonstans så räcker det inte.
Jag vägrar också att lyda den lilla rösten som ekar inne i den delen av min hjärna som skall representera mitt vuxna jag, och som enträget skanderar att jag borde ta det lugnare och gå ner i takt och slå mig till ro. Det finns inga belägg för att en rastlös själ som min skulle må bättre av att slå sig till ro.
Så jag skumpar nöjd runt i min svarta bil full av utrustning, ständigt på väg mot ännu ett ställe, mot ännu en portion pannbiff med löksås och potatis och ytterligare en kopp kaffe med en bränd eftersmak.
Men hur länge håller det? Hur länge måste man höra folk säga att man är fantastiskt duktig, att man ligger i klass med de flesta coverband som har mer än 10 år på nacken, innan någon dyker upp med ett konkret förslag som leder till en scen som är större än 5x4 meter och där PA:t inte består av två aktiva toppar och dito basar, en mugghållare på mikstativet och ett evigt pladdrande under tiden jag byter avspelade strängar på scen.
Om nu någon därute som läser det här har tips som tar mig vidare i min kombinerade entreprenörslusta och musikaliska irrfärd så kan ni gärna ringa eller maila.
Maila hellre faktiskt. Min telefon är nu bara en uppsamlingsplats för röstmeddelanden och min inbox för SMS är snart full. Antar att det är dags för en ny telefon snart.
En bra definition av mitt liv just nu, faktiskt. Den tid jag har går inte åt till att njuta och skörda framgång. Den går i stort sett ut på att febrilt förbereda för en bättre framtid.
Rastlös var ordet.
M
