En tidvis vresig jävel..
“Förlåt Tomas Ledin. Jag hatar dig inte..”
Högsommaren är över mig, framför mig och i viss mån även tillryggalagd. Munter i sinnet och med en blick lika blå som himlen sitter jag nu och klurar över varför det inte har uppdaterats här på ett tag. Visst kan man skylla på det faktum att min en gång så funktionella laptop inte alls varit särskilt medgörlig, och att jag i skrivande stund inte ens vet om den kommer att hålla för ett blogginlägg. Och visst kan jag skylla på att jag har mycket att göra, men inte mer än att jag hinner stanna upp och tänka att jag är rätt stressad just nu.
Och visst är stressen en faktor i det här jobbet. En positiv stress infinner sig allt som oftast i min vardag bland kablar och noter, men den negativa stressen är aldrig långt borta.
Jag vill mycket med mig själv. Mer än vad jag egentligen kommer att hinna på en livstid, så med kaffe och vilja knuffar jag på mina gränser för att se om jag åtminstone hinner med de där roligaste och mest intressanta sakerna som jag har på agendan. Listan är lång och mitt tålamod börjar tryta, och i det vägskälet befann jag mig häromdan när jag tappade tron på allt.
Jag lackade ur och blev en vresig, butter och tvär gubbe med ont sinne och ingen lust att bjuda på en millimeter av mig själv. De som känner mig vet att jag sällan visar upp de sidorna, eftersom jag enligt egen utsago bör prydas med bild vid definitionen av ”glad prick” i Svenska akademiens ordlista.
Så vad innebär det då när jag tappar fokus och intar scenen?
Jag ler.
Och spelar vidare.
Min vän David påpekade efter spelningen att han var imponerad av min prestation. Och på sätt och vis var jag det också. Men jag vill ändå be om ursäkt, då mitt humör fick mig att säga saker som jag länge velat uttrycka men som i många sammanhang gällande mitt yrke inte alltid varit så passande. Därför kommer nu en skriftlig ursäkt:
Förlåt Tomas Ledin.
Jag hatar dig egentligen inte personligen, men din inverkan på sommar-Sverige går bortom mitt förstånd. Du är säkerligen en trevlig herre som skrattar hela vägen till banken varje gång STIM skickar ut sommarutbetalningarna. Om det nu kommit till din kännedom att jag skrek i mikrofonen att jag hatar dina låtar så beror detta till stor del på att din låtkatalog varit dominerande varje sommar i snart tre decennier.
Till mitt försvar vill jag också påpeka att det finns många sorgsna grabbar med gitarrer därute som gärna ser sin chans att med dina texters hjälp om blå vindar och hav, vingar av stål, sand mellan tårna och det faktum att du inte är bankdirektör (fast du uppenbarligen matchar lönekategorin), få ligga senare samma kväll när lägerelden falnat och fleece-tröjorna åker av i tältet.
Låt dessa grabbar föra din anda vidare och sjunga om det enkla i livet.
Själv kommer jag hänvisa alla som önskar dina låtar till dig personligen hädanefter. Med lite tur så kommer de att bygga en staty över dig i Varberg dit fans vallfärdar efter din bortgång.
Ditt arv kommer att vara stort och folk kommer att minnas dig.
Så även jag.
För min publik låter mig aldrig glömma.
Tack som fan.
M
