Käbbel..
“..du stampar in och klagar på volym som inte ens skulle få pensionärerna på hotell Döende Svanen att vrida på huvudet.”
Wow..
Grannfejden är ett program som jag sällan kollar på, men som i många fall dyker upp som en referens när man är ute och rullar längs kusterna.. Ikväll var det Smögens Havsbad som jag hade äran att få gästa och efter rigg ute på en underbar veranda och med solen gassande i ansiktet så rullar kvällen förväntansfullt igång till tonerna av ”Walking in Memphis”.
Mysfaktor = hög.
Efter första set och en hel del beröm kommer en servitör fram och påpekar att det kanske är lite högt för de som sitter närmast. Jag sänker masterregeln på mixern med 2 dB.
Mysfaktor = fortfarande hög.
Vid andra set så kommer en av de trevliga servitriserna fram och säger att det skall vara tyst från kl 22:00. (Giget skulle ju vara fram till 23..) Enligt utsago så skall det ha ringt en dam till hotellet och klagat på ljudnivån..
Mysfaktor = Inte riktigt lika hög.
Nu börjar jag även tvivla på kvällens potential, speciellt eftersom jag riggat för partaj med elgitarr, ljus och hela paketet. Jag inser att det blir en akustisk afton och får ta ner mina förväntningar ganska hårt. Effektpedalen och elgitarren gör sig hela tiden påminda om hur det skulle ha varit och jag märker att jag tappar stinget en aning.
Mysfaktor = rätt låg.
Gästerna däremot njuter otroligt mycket och kommer med glada tillrop och önskemål, vilket jag gladeligen ger mig på eftersom det får mina tankar på rätt köl igen. Mot slutet av sista set så kommer en herre fram och önskar en låt som passar till deras 30-åriga bröllopsdag som de råkar fira just denna kväll. Så när solen just passerar horisonten och sätter hela kvällshimlen i brand så spelar jag ”Bröllopsvals från hagen” av Stefan Andersson till jubilarernas glädje och kvällen avslutas med ”Balladen om Herr Frederik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”. När sista tonen klingar ut så slår klockan 22:00.
Mysfaktor = återigen väldigt hög!
Sen kommer tanten. Förlåt; kärringen. Ni vet, den där tanten som man bara märker att något är väldigt fel med. Jag såg henne i och för sig under sista numret då hon, (för det otränade ögat) kom spatserande nedanför terassen med sin hund, som vilken människa som helst på den sista kvällssvängen med mammas lilla älskling. Men när damen i fråga dyker upp på avsatsen ovanför där jag står, så märks det på en gång att hon har en annan agenda än att rasta Fiffi..
Hon tränger sig lite fint på när en av gästerna står och berömmer mig för en trevlig kväll och vill ha mitt visitkort. Tanten kan knappt vänta tills hon får ordet och börjar då med att snällt säga att det var vackert spelat, men att det låter alldeles för mycket ut mot vattnet och viken ca en dryg kilometer därifrån.
Hade nu den här kommandoran varit lite bevandrad i vanlig hederlig akustik så hade hon förstått att oavsett vilket ljud som än kommer från den plats där jag står så kommer klipporna att reflektera mycket av ljudet och ljud färdas dessutom väldigt bra över vatten.
Inte för att det skulle stoppa henne. Hon fortsätter raskt att föreslå att man kanske skall vända högtalarna in mot fasaden, eller ännu hellre, inte ha några högtalare alls. I vänlig ton förklarar jag snällt att en kväll utan högtalare skulle sabba min röst totalt. Hon tar ingen vidare notis om det utan slösar ytterligare ett par minuter av mitt liv med att förklara hur bra det hade varit om det var en lägre ljudvolym.
Hon avslutar allt med att säga” Ja, du är ju duktig så du FÅR ju komma tillbaks, men då skulle det vara trevligt om det inte var så hög volym”
Tack Ers Höghet för att jag får komma tillbaks och spela på dina marker. Det torde ju glädja Ers Majestät med tanke på att du inte betalar ett PISS av min lön, men du stampar in och klagar på volym som inte ens skulle få pensionärerna på hotell Döende Svanen att vrida på huvudet. Om nu hotellet (som med sin 100-åriga historia) inte hade haft underhållning förrän i kväll så hade jag fattat grejen, men nu är det ingen nyhet att det låter ifrån terassen under helgkvällarna och framför allt när det är högsäsong och alla faktiskt vill sitta ute och njuta av vin och sol. Havsbadet har dessutom så fint skrivit på sin hemsida: ”Smögen är synnerligen lämpligt för dem som genom några veckors friluftsvistelse vid hav och klippor ämna rekreera sig efter vinterns intellektuella ansträngningar”, ett uttryck från tidigt 1900-tal.
Nu är det här tydligen en fejd som har varit igång ett tag och jag lider verkligen med personalen som verkligen tycker att det är en extremt frustrerande situation. Jag nämnde ”Grannfejden” för en i personalen och han sken upp som en fackla och tyckte att det vore en fantastisk ide.
Så till tanten som fick mig att känna mig som den svarta lilla dockan i ”Tomtens Julverkstad” som med ett leende visar upp den stora feta OK-stämpeln i röven: Om nu Aschberg knackar på en dag, var beredd på att jag kommer skriva musiken till det avsnittet..
Tjôtkärring!
M
