Koskräck
“Tjöta!”
Igår dog en del av Göteborg, och det är svårt att greppa.
Få människor har väl fått mig att skratta under alla år som Lasse Brandeby.
Farsan och jag var ju hängivna anhängare av Kurt Olsson och Damorkestern. Själv trodde jag i ett par års tid att det var han som hade skrivit musiken till ”Itsy bitsy teeny weeny Yellow polka-dot bikini”, men det visade sig ju inte stämma..
Rolf Allan Mjunstedt, Spårvägens största förkämpe var ju också en karaktär som gick rakt in i hjärtat på mig. Temperamentet var det ju inget fel på, och jag antar att det var därför farsan kunde relatera till honom, men retoriken var oslagbar. Ta till exempel den här episoden när Rolf och Nisse, (spelad av Robert Gustafsson), idkar fågelskådning på Nordhemsgatan. Helt fantastiskt..
Något som får mig att tänka på Lasse varenda gång man kör bil är när man passerar de enorma möblerna ute på taket till ett möbelhus som ligger strax efter Liseberg längs E6 mot Malmö. Det var här han intervjuade den då extremt populäre Patrik Sjöberg och frågade om han hade koskräck och hur brett han har hoppat. Nu finns inte just de möblerna kvar, men platsen har en garanterad kultstatus.
Listan över hans bedrifter och hans karriär både som skådespelare och som journalist är lång, och trots att han 66 år ung nu har lämnat den här staden i ett mörker som känns ännu mera påtagligt, så lämnar han ett otroligt arv och en känsla av enorm stolthet av att ha fått leva i samma tid som Lasse.
Jag är säkerligen inte ensam om att hylla honom i skrift och i tal, och jag tror att han på ett sätt uppskattar det. Men jag tror också att när våra superlativ blir för många och han tröttnar på att bli upphöjd över den rätt vanliga herre han ändå var, så kommer vi säkerligen se hur molnen antar en beige ton, och vinden kommer att sucka:
”Tjöta!”
Sov gott Lasse. Du är saknad av alla.
