Fars dag
“We are men with folded wings
Trying to remember how to fly..”
Det har nu gått mer än fem år sen jag började mitt liv utan en pappa.
Och länge skämdes jag för tanke på att livet utan honom på något sätt kändes så mycket bättre på alla plan.
För de som kanske inte vet så var min far en alkoholist, och det är inget jag hymlar med. Tvärtom. Jag finner ofta att den självklara sanningen och den karga verkligheten blir en slags frisk fläkt i en annars ganska unken och instängd stereotypisk konversation där man på något jantemässigt sätt skall glida undan lite försiktigt för att inte göra en för stor sak utav detta ganska vanliga faktum.
Många av mina vänner har genom åren ofta påpekat att de aldig har sett mig riktigt tokfull. Svaret finns i just det faktum att jag har sett vad spriten gör med folk och vad den gjort mot min familj. Och givetvis så är jag ju inte på något sätt skenhelig och predikar nykterhet när jag själv utvecklat en smak för röda viner och rökig whiskey, men det är aldrig utan ett ständigt utvärderande av hur mycket jag dricker.
Att jag sällan förlorar kontrollen när jag väljer att dricka, rotar sig också i det faktum att en av de första gångerna jag just testade min tålighet och verkligen gick all-in, var på en Lion Alpin-fest på Gamleport den 29 oktober 1998. Full som en kastrull satte jag mig på buss 34 ut mot Tuve och passerade Backaplan och vad som verkade vara ett hav av blåljus och folk. Jag tog det för att vara en brand i en lagerlokal och inte mer. Dagen därpå vaknade jag till den bistra sanningen av att 63 människor hade mist sina liv och att jag i alkoholens dimmor bara hade passerat förbi.
Jag funderar ofta på om jag hade kunnat hjälpa till den natten. Om min insats alls hade spelat någon roll, men det jag alltid återkommer till är att jag inte gjorde något alls. Jag kunde inte ens ta in händelsen utan viftade bort den som en vardagshändelse och fokuserade på att inte kräkas mellan sätena på bussen.
Min far dog inte av alkoholen, men av hjärtstillestånd, orsakat av ett epileptiskt anfall som han fick eftersom han glömt att ta sin medicin, av allt att döma på grund av att han druckit den kvällen.
Jag vakade på sjukhuset de sista timmarna innan han lämnade oss. Jag var den enda av mina bröder som faktiskt var där när hans sista andetag klingade ut och hans kropp skälvde till i ett par sekunder innan allt blev stilla och det gardinförsedda rummet på Sahlgrenska nu bara bestod av stilla tårar av lättnad över att kampen nu äntligen var slut.
Min pappa fick sin sista vila ute vid Vinga fyr. Det kändes passande eftersom han alltid älskat havet, och har du förmånen att glida förbi någon gång så kan du ju alltid gnola lite på ”Ålefeskarns vals” och lyfta en smula på hatten. Han må ha haft sina brister och fel, det har vi ju alla, men jag kan för första gången på länge säga att jag saknar honom och att han var älskad av många.
”We are men with bold hearts
seeking more than meets the eye
We are men with folded wings
Trying to remember how to fly
For we dream the dreams of angels
and in our hearts we stand on high
though we are men who live and men who die
under a low-ceilinged sky”
Stefan Andersson
