Mello(dramatik) 2012
“Hollywood ringde. De vill ha tillbaks sina kostymer från ”Tron” nu”
Jämlikhet är ordet för dagen.
Inte det mest uppenbara upplägget för ett (inom några rader) svidande kritiskt inlägg till Melodifestivalen, men bear with me, folks. Jag kommer till saken inom kort.
Först en kort summering av artisterna och lite omdömen.
David Lindgren - Shout it out
Okej dansdänga med sommarpotential, men ack så slät i formen. Ingen surprise, inte något som ger den en extra knuff från resten av utbudet på de svenska klubbgolven och med en outfit i stil med en revisor så stod dessvärre inte David ut helt och hållet bland dansarna som var stylade i samma färger och stuk.
Thorsten Flinck - Jag reser mig igen
Wow. Thorsten ger en liten Thåström-vibb, men dessvärre har han inte riktigt pondusen i rösten som skulle kunna bära upp en låt av den här karatären.
Dead by april - Mystery
Satt faktiskt och vinkade ett symboliskt farväl till pojkarnas karriär. Om man nu frontar det enda rockbandet på scen i Globen så MÅSTE man ha mer utsrålning och karisma mot kameran än ett klubbgig i Lödöse. Bra growl, men mjäkig sång. Sorry pojkar. Ni har sålt ut er i hårdrockens ögon och jag har svårt att tro att ni kan ge resterande band i genren en rejäl match om 14-åringarnas gunst. Svensktoppen nästa.
Lisa Miskovsky - Why start a fire
För hög bakgrundssång i mixen och en alldeles för sömnig låt. Håller i alla fall tonerna.
Top cats - Baby doll
Passerade förbi obemärkt. Kändes bara som en utfyllnad från en genre där fart och glädje och en snurrande ståbas är automatiska pluspoäng i folkhemmet. Men som sagt. Minns knappt låten. Minus.
Loreen - Euphoria
Vann min röst på grund av flörten med ett dansnummer i stil med En geishas memoarer och en stark och väldefinierad röst. Bra beat och snyggt upplägg. Kan vara det mörkaste vinnarnumret hittills.
Ulrik Munther - Soliders
Bra genomfört och med en karriär som bara går uppåt så är det inget att gråta över. ulrik kommer jaga vidare och krossa hjärtan framöver. Inte heller en låt som fastnade sådär.
Björn Ranelid & Sara Lee - Mirakel
Skall jag ge mig in i diskussionen? Borde jag? Okej; fattar mig kort.
Sara Lee = #Finsk90TalsTechno #SjöngHonEnsSjälv?
Björn = #Faceplam #HimlaMedÖgonen #FörfattarvärldensSvarPåTakida. #Rrrrrrrrrrrrrr
Molly Sanden - Why am i crying
Nja. Nä.
Amazing - Danny
Hollywood ringde. De vill ha tillbaks sina kostymer från ”Tron” nu. Dansgolvsmåste i sommar dårå..
Jämlikheten i det här inläggen börjar med den fantastiska cyprioten vid namn Klitos Klitou som på ett något karaktäristiskt sätt skickade en sen gratulation för den internationella kvinnodagen. Jag är säker på att Sarah Dawn Finder hade svårt att hålla sig för skratt när hon presenterade honom.
Men under hela tiden som SVT:s visuella vinstmaskin rullade förbi på min TV så kunde jag inte hjälpa att känna en viss fadd smak i munnen. Den dyker alltid upp i samband med melodifestivalen och huvudingrediensen i den soppan stavas Christer Björkman.
Tidigare i veckan gjorde Uppdrag Granskning ett reportage om Mellomogulen och tog upp vilken oerhörd makt den mannen har.
Jag råder ALLA som läser det här att kolla. Bara att klicka här!
I reportaget intervjuas förutom Björkman, Bert Karlsson, Johan Norberg (Mannen som gick ut i morgonsoffan och öppet kritiserade Björkman), Sandra Bjurman (medskribent till förra årets vinnarlåt i ESC) och Henrik Bie som likt otaliga andra i Sverige skickat in ett stort antal låtar och bara fått med ett bidrag och det var när han skickat in det under pseudonym.
Att det finns ett kontrakt skrivet mellan Universal, Warner, M&L och festivalen som ger något av bolagen utgivningsrättigheter för plattan med alla bidragen förvånar mig inte, men det är en kartellbildning som känns unken. Nästan lite oljemagnatsmässig på något vis.
Men det som gör mig förbannad, nej det som gör mig rasande i det här det är när Christer Björkman mot slutet av reportaget skrattar lite uppgivet och följande dialog utspelar sig:
Christer B: ”Jag blir så full i skratt, för jag tänker såhär: Fan, det som är så jävla kul egentligen, och så finns det då tydligen människor därute som tycker att det här är så fruktansvärt besvärligt.
Uppdrag Granskning: ”Men vet du varför?”
Christer B: ”Nej”
Uppdrag Granskning: ”För att de är ju beroende av dig.”
Christer B: ”....Men det finns ju alltså hur mycket annat som helst att göra som har med musik att göra..”
Uppdrag Granskning: (avbryter) ”Men melodifestivalen har ju blivit en bjässe. Den täcker ju en stor del av deras (folkets) år. Den betyder ju någonting, den makten du har. /.../ Du måste ju ha funderat på det en massa”
Christer B: ”Nej, men försöker ju som sagt att låta bli det. Jag tror ju faktiskt att det är bättre att jag bara går omkring och tycker att det är kul....faktiskt. Jag tror det./.../ för så länge jag gör det så kommer jag att kunna hålla mig på spåret i det här.”
Är det någon mer än jag som tycker att Sveriges största musikevenemang som sänds via den statliga televisionen och som vi alla pyntar för på ett sätt eller annat, OCH som dessutom lockar folk att skicka sina bidrag varje år under parollen att ”Alla kan lyckas” ekar tomt och ihåligt när generalen sitter och dissar samtliga de som är utanför hans umgängeskrets och som inte finns på de bolag eller förlag som har deal med festivalen?
Bara att yttra att ”det finns så mycket annat som har med musik att göra” när han VET att det inte finns ett event i musiksverige med större medial genomslagskraft och som kan göra en låtskrivares/artists karriär om han/hon skulle få en ärlig chans att komma med är ett stort bevis på vilken arrogans den mannen sitter på.
Är det jämlikhet och lika villkor för alla i den här tävlingen, eller är systemet så ingrott i sin egen smuts att inte ens SVT vill gå in med vita handskar och börja rota runt i smutsen?
Ge mig transparens, ge mig jämlikhet och lika villkor för alla, musiker som artister i det här. Ge mig förslag på nya system, men så länge Christer Björkman sitter och skrattar lite uppgivet åt resten av musiksveriges uppmaningar att ge dem en chans att ta tävlingen (som skall vara åt folket) TILL folket, så kommer den fadda smaken att växa och om jag inte redan mår illa så är det inte långt borta.
Vafan. Ge stafettpinnen till Ranelid. Då blir det äntligen den cirkus som det muttrats om i ett par år nu.
M
