Om insegel och trappor.
Photo by J. Brisshäll
”Att hylla livet är att skriva om döden.”
Jag vet inte om någon har yttrat sig på det sättet och jag orkar inte Googla på det heller. I den händelse det skulle vara ett bra uttryck och det inte är taget så ser jag det som citatet som efterlevande kommer att minnas mig för. (Annars är det väl valfritt citat under valfri barrunda som skall appliceras..)
Jag är ganska dålig på döden måste jag nog erkänna. Har aldrig fattat grejen. Vilket syfte fyller en sammhällsfunktion där en människa är fysiskt närvarande en dag och inte alls den nästa? Hjälper det samhället att utvecklas om folk helt plötsligt slutar svara i telefon? Kommer kaffemarknaden någonsin att bli starkare om det inte finns äldre släktingar att åka till för en slät kopp på farstutrappan i solen?
Men det är väl charmen med döden antar jag. Att det är så oberäknelig, menar jag. Jag vet att många förbannar den och önskar att den vore mer förutsägbar och synkar sin kalender med andras via nätet. Och visst försvinner folk lite för tidigt. Men ibland så möter man de som har sett allt. De har livets gång inpräntad i sina ögon som en tatuering man förtjänat efter lång och trogen tjänst.
Min farmor hade sådana ögon. Hon har sett hur bilen revolutionerade världen. Hur musiken gick från radio till MP3 och hur världen splittrat sig själv i två världskrig. Hon har läst otaliga tidningar om allt som hänt utanför Ängstigen och inte varit mer än ett par steg från sin trappa med utsikt över det lilla området där Ica-handlarn hade sin villa. Och när världens rubriker blev tröttsamma så var en kopp kaffe på just den trappan det bästa som stod till hands.
Så när den oberäkneliga döden kommer till hennes trappa, fem dagar innan hennes 95-årsdag så måste jag tro att även han satte sig ner och tittade ut över området en stund.
Även han har sett livet.
Och han säger aldrig nej till en kopp kaffe.
Vila i frid farmor. Jag saknar dig.
