Hemligheten, del 1.
“..en litterär variant av en dansande snorunge som retfullt visar långfingret med ett hånleende?”
Jag postade ett meddelande på Facebook för ett litet tag sen om att jag har en hemlighet som snart skall bli aktuell för omvärlden.
Naturligtvis dök det in en massa frågetecken och folk trängdes på min profil för att luska ut om jag hade friat, om jag skulle bli pappa eller om jag helt enkelt bara skulle avslöja vem som sköt J.R i Dallas.
Nja, det är väl inte den typen av hemlighet. Men det är en fantastisk liten hemlis om jag får säga det själv.
Så varför ett tvådelat, (eller för den delen flerdelat), blogginlägg? Driva gäck med gemene man? Skapa en litterär variant av en dansande snorunge som retfullt visar långfingret med ett hånleende? Kanske det. Men främst för att jag för en gångs skull har gett mig fan på att hålla på hemligheten tills det alldeles rätta ögonblicket. De som känner mig vet att jag har rätt svårt för att hålla inne på hemligheter som jag företar mig, speciellt när det gäller gåvor, månde vara i fysisk eller tankeform.
(Detta skall inte förväxlas med de hemligheter som genom åren anförtrotts mig av vänner och familj. De hålls på plats av min heders hårda hand.)
Så här sitter jag nu i ett snöigt Lidköping och småflinar för mig själv bakom den externa skärmen som nu får ersätta den trasiga laptop-skärmen. Det är lika kallt och dragigt som senaste gången jag var här, folk önskar fortfarande Eddie Meduza och jag skall återigen ge mig hem i natten under kassa vägförhållanden. Men den här gången håller min hemlighet mig på ett extremt optimistiskt humör och kommer att ge mig energi de kommande hektiska dagarna på Andreasson.
...äsch vet ni vad: scrolla ner ett par meter så får ni se vad det är jag har att berätta.
Nope. Så lätt skall ni inte få mig..
M
Ps. Joaquin Phoenix har absolut inget med detta blogginlägg att göra. Jag bara gillar hans utseende på bilden..
